En trevlig bieffekt av att återuppta bloggandet är att en börjar se över sin blogg. Därför körde jag tidigare i dag en spindel över karamell.net för att kolla läget på de utgående länkarna. Det blev ett rätt deppigt resultat.
345 av sidorna är drabbade av röta och inte mindre än 1022 länkar har dött genom åren. Det finns naturligtvis flera orsaker och den vanligaste anledningen är att webbsidor helt enkelt försvinner.
I eftermiddags tittade kodkompisen Erik ”Slowmove” Johansson förbi kontoret och vårt samtal gled in på #blogg100. Erik berättade att han tröttnat på att blogga. Helt. En dag sa han upp webbhotellet och lät domänen löpa ut.
Trots att jag respekterar hans beslut tycker jag att det är trist. För varje webbsida som dör blir webben lite sämre. Kvar har vi de brutna länkarna som en påminnelse om något vi har förlorat.
Annars då? Till stor del finns 404:orna hos de vanliga misstänkta: stora webbplatser som har bytt teknik och inte bemödat sig med att peka om gammalt innehåll. Det är på något sätt ännu tråkigare. Redan på 90-talet slog Tim Berners-Lee i ett klassiskt manifest fast:
What makes a cool URI?
A cool URI is one which does not change.
Hypertextens länkar är ju det som definierar webben.
Även om det inte alltid är möjligt eller önskvärt att behålla gamla adresser finns det ju i dag etablerade standarder för att med relativt liten möda leda besökarna rätt efter en ommöblering.
Så vad ska jag göra med mina trasiga länkar? Efter att jag har muttrat klart här ska jag börja peka om dem till arkiverade versioner på archive.org. För webbsidor är ju som bäst i ett sammanhang.
(Det här är del 2 i min serie blogginlägg som deltagare i Fredrik Wass initiativ #Blogg100.)
Jag gick igenom gamla bloggposter från 2003 och 2004. Tack och lov finns det mesta från den tiden i Archive.org, för så gott som varenda länk var ju död. Hur deppigt som helst, ett jäkla jobb att hitta en sida som Archive.org vill visa, men definitivt värt det.